Strindberg som konstinstallation
Teater via fiberoptik i Härnösand och Hallunda

August Strindberg skulle ha gillat det här. Förutom sina bevekelser för relationsdramatik sysslade han ju även med fotografi. En liten glimt av hans pjäs Fordringsägare framfördes 8 september i en simultan och samtidig föreställning på Härnösands teater och Riksteatern i Hallunda, och ordet samtidig ska här verkligen tolkas i sin exakta innebörd. Med hjälp av fiberoptisk teknik skedde en samtidig överföring av bild och ljud i interaktionen mellan en skådespelare på scenen i Härnösand och två motspelare på scenen i Hallunda. Tekla i pjäsen (Sofia Andersson) står ensam på det första stället och i två upphängda glasskivor ser hon och pratar med Adolf och Gustav (Peter Järn och Patrik Wiberg i Hallunda). Publiken i Härnösand ser Tekla levande på scenen och kan alternera blicken på de övriga skådespelarna i de två glasbilderna samt i en videoskärm som projicerar ett utsnitt av scen och publik i Hallunda. På motsvarande sätt ser publiken i Hallunda de två männen live och deras motspelerska syns i glasbilderna, tillsammans med Härnösands publik- och scenbild på videoskärm.

Uppspelning inför publik på Härnösands teater

Låter det krångligt? Det är egentligen bara förnamnet, för här rör det sig om ytterst avancerad digitalteknik men kanske mest komplicerad digital logistik. Det ska ju klaffa i alla parametrar, i filmning, i fibernätöverföring, i projektion, och då har jag inte nämnt det allra krångligaste: interaktionen mellan skådespelarna. Under två dagars workshop före visningen fick de först repetera med varandra via Internetsamtal (Skype). Sedan försöka hitta samspelet på scenen med projektionerna på glasskivorna, vilket inte visade sig så lätt då exempelvis filmkamerorna inte kunde placeras exakt på samma ställe som motspelaren syns. Det fick till följd att Tekla (i Härnösand) måste titta på sidan av bilden av motspelaren, för att kunna ses rakt framifrån i den projicerade bilden (i Hallunda). Andra till synes lätt förvirrande scenlösningar till trots var det ändå märkligt hur bra man som publik kunde följa föreställningen, så snart man förstod agerandets metod.

Föreställningen, som ingick i en serie försök med ny teknik, kom att ge intryck av en mix av teater, film och konstinstallation. Istället för det klassiska ”titta i en box” där allt utspelas i ett rum – liksom i singularis – gav flera bildprojiceringar en sorts pluralistisk gestaltning, liksom ett berättande i flera nivåer. Den teaterskrivna dialogen eller Strindbergs text löper som en sammanbindande tråd, de rörliga bildprojektionernas olika växlingar i sekvenser påminner om filmens, och scenografins scenlösning med bildskärmar, aktörer, objekt, ljud och ljus liknar sceniska konstverk i videoinstallationer och performance. Föreställningens upplösthet ger publiken chanser att själva aktivt välja tolkningsperspektiv, där känslor av närvaro och distans hela tiden kan konfronteras och sammansmälta till nya upplevelser.

Workshop med projiceringar och speglingar

Risken finns alltid i sådana här komplexa teaterproduktioner med mycket fokus på bilden att texten kommer i underläge, att publiken blir förförd av det visuella uttrycket. Men teater, liksom konst, bygger på både text och bild, allt som skapar intressant gestaltning och kommunikation. För bildkonsten med sin vana av öppen spelplan är detta inget nytt, för teatern är det definitivt en nyorientering och ett öppnande mot nya sätt att göra teater, på sikt kommer det kanske inte bli någon större skillnad mellan teater och konst. Framförallt är möjligheten till samspel mellan aktörer närvarande på olika orter och föreställningar som kopplar ihop olika scener och publik det som är mest häpnadsväckande och omtumlande. Här finns knappast några gränser för vad som faktisk kan göras. Om man nu bortser från den ekonomiska faktorn, för än så länge rör det sig om relativt dyra kostnader i främst teknik och material.

I liten skala kan säkert projekt liknande det här appliceras för bildkonstnärer i samspel med andra aktörer. Jag har här inte berört projektledning, föreläsare, den speciella teknik och de många teknikers jobb som legat till grund för workshopen på Härnösands teater. Därför listas nedan några länkar för den som vill veta mera och fördjupa sig i detta inte bara för teatern delikata ämne.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-09-13

Digitala verktyg – ett landstingsägt projekt att verka, mötas och minska avstånden.
Projektledare Susanne Vinderå - susanne.vindera@lvn.se
Konstnär och kreativ konsult Andreas Brännlund – andreasbrannlund@hotmail.com

Fiber Optic Valley – produkter och tjänster baserade på fiberoptik www.fiberoticvalley.com
Teknisk rådgivare Hans Eric Sandström, som höll i de tekniska trådarna på workshopen – xinhes@gmail.com

Pro Deo Design – ny teknik för helheter i ljus, färg och rörelse.
www.prodeodesign.se
Ljusdesigner Örjan Fjällström, som föreläste om ljussättning – info@prodeodesign.se

Scen utan gränser – samarbete mellan scenkonstbranchen i Sverige och Finland.
www.scenutangranser.se
Projektledare Ann-Chatrine Fröjdö – ann-chatrine.frojdo@riksteatern.se

Crucible Studio – forskning och utveckling kring nya media och konst, vid Aalto University School of Art and Design.
Ledare Mika Lumi Tuomola, som föreläste från Hallunda.
http://crucible.mlog.taik.fi/

-